Markeringar i lila är de ställen som jag tycker översnstämmer med de fackliga värderingarna, enligt min åsikt
Framträdandet på 1800-talet av en proletariat-klass med utarbetade arbetare medförde det som man kom att kalla den "sociala frågan". Trots att denna förlorat mycket av den ursprungliga bitterheten på många platser, så fortsätter vissa olösta aspekter i den sociala frågan att framhärda. Ursprungligen var dess primära angelägenhet att ta hand om de uppenbara orättvisorna i fråga om arbetarnas löner: mycket knapp inkomst, allvarlig brist på skydd, osäkerhet beträffande arbete os v. På grundval av denna situation fanns en gängse individualistisk liberalism, som intog en kommersiell attityd gentemot arbete och som gjorde detta underordnat lagen om tillgång och efterfrågan. På samma gång avskaffades mellanliggande institutioner som skrå och andra arbetsorganisationer genom förkämpar för "frihet åt avtal", och arbetarna lämnades utan medel att göra upp med sina arbetsgivare.
Från början misstänkte man, att roten till den sociala frågan gick djupare än till arbetarnas ekonomiska situation. Medan den industriella tidsålderns födelse (den industriella revolutionen) gav ny insikt i fråga om att producera dagligvaror, medförde den också en "ny social - ekonomisk ordning", vilken betonade det förändrade sambandet i det produktiva arbetet mellan dem som ägde produktionsmedlen ("kapital") och dem som distribuerade de producerade varorna. Teoretiska och praktiska försök att lösa de problem detta resulterat i för arbetarna, ledde till en ny förståelse av den ekonomiska och sociala ordning, som var revolutionär i fråga om liberala medelklassnormer.
I grunden omkastades dessa försök de liberala företrädarna. Nu skulle den social- politiska ordningen grundas på arbete och gemensamt ägande av produktionsmedlen. En "klass -strid", ursprungligen uppfattad som medel att nå detta mål, utbreddes genom marxismen till och gjordes till en huvudprincip i mänsklig historia. Kombinationen av dessa teorier, att helt låta individualism efterträdas av kollektivism (en betraktelse av människan som helt social, antog det generella namnet "socialism". Första steget i denna utveckling som Marx kallade "utopisk socialism" åtföljdes av hans egen "vetenskapliga teori" om människan och hennes historiska utveckling – en politisk, ekonomisk och social teori och praxis i ett större sammanhang beträffande materialistiska och ateistiska betraktelsesätt på människan och världen.
Dessa motsatta positioner, båda i motsats till den gudomliga lagens princip, utgör bakgrund till kyrkans sociallära, som först pekade ut de grundläggande felen i den individualistiska liberalismen (men också hänvisade till denna såsom "kapitalism" med hänsyn till det företräde den gav åt kapital) och i den kollektivistiska socialismen. Den gick sedan ut för att föreskriva en fullständig orientering angående lösning av den sociala frågan.
Under tidernas lopp har dessa läror skiftat med skiftande sociala villkor. Liberalismen har gett upphov till åtskilliga ekonomiska system, vilka alla bevarar de väsentliga dragen i kapitalismen, några av dem mer moderata och andra med tillfälliga nya orättvisor. Socialismen har också erfarit inre splittring: kommunism, socialism, socialdemokrati, ny marxism, euro- kommunism, maoism. I vissa fall har den tidigare principen reformerats, men de marxistiska olika riktningarna förblir fortfarande ateistiska och antikristna till grunden
.Trots att villkoren för arbetarnas lön förblir beklämmande på några platser, har en majoritet på andra ställen stritt för bättre levnadsförhållanden och uppnått ett mått av jämlikhet inom den medborgerliga sammanslutningen. Det har dykt upp "överflödssamhällen", där ohämmad konsumtion har efterföljts av nedgång i fråga om moraliska värden. Kyrkans läroämbete har hållit jämna steg med denna utveckling i sin behandling av skilda frågor genom att i varje enskilt fall betona de moraliska kriterier, som behöver tillämpas i skilda situationer och fäst uppmärksamhet på den dominerande stöten i fråga om den sociala ekonomiska ordningen.
Kyrkans lära beträffande sociala, ekonomiska frågor utgör inte någon slutgiltig teori eller något som är fullständigt i fråga om lära, som berör produktion av dagliga varor, ägande av produktionsmedel och distribution av avslutade produkter. Inte heller innehåller den specifika, politiska program. Båda dessa faller inom filosofernas och politikernas områden.
Likt verkligheten den behandlar, är kyrkans sociala lära fullständigt komplex. Det följande vidrör endast några av dess principer.
Det är Guds vilja, att människan skall sysselsätta sig med arbete, en aktivitet som omfattar alla mänskliga ansträngningar som syftar till förbättrade levnadsvillkor (eller ännu bättre den process varigenom människan förstår, sörjer för, har uppsikt över och förändrar jorden och dess resurser. När människan skapades till Guds avbild och likhet fick hon befallning att härska över världen, lägga under sig jorden och allt den innehåller, att sålunda fortsätta och samarbeta i Guds skapelseverk. I enlighet med den åtskillnad som vanligen gjordes mellan arbete och kapital, har kyrkans sociallära ofta drivits att ge upp den ganska exakta innebörden av en transitiv handling som avlutas i en handling – produktion av varor.
Som mänsklig aktivitet måste arbetet motsvara människans värdighet. Det kommer omedelbart från en person som sätter sin prägel på råvaran och får den att motsvara hans vilja, varvid han förädlar den. Genom sitt arbete inte endast förvandlar människan naturen utan fullkomnar den. Arbetaren inser, att han själv är människa, och han blir på visst sätt "mer mänsklig". Allt detta visar, varför det är nödvändigt att den sociala ordningen skall tillåta arbetaren att fullkomna sig själv och inte degradera honom och förminska hans värdighet.
Arbete är fullkomning av människans kallelse, hennes möjlighet att försörja sig, det sätt på vilket hon står i relation till andra personer, som hon tjänar och hennes väg till helighet. Genom sitt arbete står människor i förbindelse med Kristus i hans försonande verk. Som följd härav har människan såväl plikt som rättighet till arbete.
Var och en är förpliktad att arbeta, vare sig det är enda medlet att understödja sig eller inte, ty arbetet är det ordinära instrumentet till personlig fulländning och är ett nödvändigt medel att uppnå det allmännas bästa, något alla är förpliktade att bidra till.
Den riktiga ordningen i fråga om socialt arbete innebär, att alla har rätt till arbete. Detta medel löser problemet med arbetslöshet och avskedande. Uppfyllelsen av denna rättighet är det primära ansvarsområdet för varje individ, och det är ett privat initiativ, ty att skapa arbete är en social funktion och av stor betydelse. Som indirekt arbetsgivare har staten en kompletterande roll, del i att vaka över det allmännas bästa. En av de fundamentala elementen i den sociala ordningen är möjligheten för människor att finna arbete. Att undvika att arbetet avstannar måste vara en av statens allvarligaste angelägenheter. De metoder staten måste använda för att lösa problem med arbetslöshet är vanligen indirekta – att upprätta riktig social- politik och att gynna ekonomisk utveckling i alla sektorer. Inte desto mindre borde det vara nödvändigt för staten att själv tillhandahålla arbete och att garantera medel för understöd åt dem som ofrivilligt är utan arbete. Detta kan även rättfärdiga nationalisering av vissa produktionsmedel om förhållandena kräver det.
Att lösa arbetsproblem kräver samverkan mellan alla dem som är berörda, både på nationell och internationell nivå. Det är ett faktum av stor betydelse, att brist på proportion finns mellan områden, där stora tillgångar av naturliga resurser ligger outvecklade och andra områden, där hela grupper är arbetslösa eller har för litet arbete och stora skaror svälter. Detta är uppenbart oriktiga lösningar på kontinentala och även globala proportioner i ärenden av kritisk social betydelse.
Mänskligt arbete som sysselsätter sig med produktion, handel och betjäning har företräde framför andra element i det ekonomiska livet, vilka endast spelar en bidragande roll. Kapitalet upptar en plats bland dessa bidragande medel. Relationen mellan arbete och kapital måste därför regleras genom principen om "arbetets företräde", eller arbetets företräde framför kapitalet. Denna princip refererar direkt till själva produktionsprocessen, i vilken arbetet (arbetskraften) är det ämne som har företräde och är verkande orsak, medan kapitalet endast är ett medel för produktionen eller bidragande orsak. Detta medel som behandlar produktionen måste regleras, så att företräde ges till den arbetande människan snarare än att man placerar henne i kapitalets tjänst.
Från en annan synpunkt kan kapitalet eller medlen för produktionen som helhet ses som det historiska arvegods som är resultat av arbetet. Det borde alltså vara falskt att argumentera "dialektiskt" i fråga om en "strid" mellan arbete och kapital. Detta resultat skulle inträffa om arbetaren inte endast mottar vederbörlig ersättning utan också inser, att han verkligen utför "sin egen sak", att han verkligen är ett självstyrande föremål sysselsatt med en djup personlig process.
De som förenas i ett ekonomiskt åtagande är personer, människor, som är fria och oberoende, skapade till Guds avbild. Då man därför tar hänsyn till de olika funktionerna hos varje element (ägare, arbetsledare, tekniker, arbetare) inom den överallt existerande enheten, som stadgas genom verkställande beslut, så kan vars och ens aktiva deltagande i hela företaget anta många former. I många fall är det inte inom själva företaget utan hos någon högre grads organisation man fattar ekonomiska och sociala beslut. Arbetarna måste också delta i dessa beslut, antingen själva eller genom fritt valda representanter.
Gentemot förnekande av rätt till ägande, vartill det har funnits och fortfarande finns vissa tendenser i socialism, har kyrkans sociala lära konstant och på nytt försäkrat denna naturliga rätt, med hänsyn både till de varor som konsumeras och de som produceras. Därav följer likaså, att detta ekonomiska liv huvudsakligen borde vara en angelägenhet för privata initiativ.
Kyrkans läroämbete har också fastställt och detta inte mindre orubbligt, att privat egendom har en social funktion (eller med Johannes Paulus II:s ord arrenderas till samhället). Det innebär att varor avsedda för allmänt bruk följaktligen måste nå ut till var och en. Gud avsåg, att jorden och det den innehåller skulle vara till nytta för alla människor och alla nationer. Följaktligen måste de åstadkomna varorna vara lika mycket tillgängliga för var och en. Detta är något som handlar om rättvisa och kärlek. Vilka former ägandeskapet i skilda och varierande omständigheter än må föreskriva som legitima institutioner i skilda länder, får denna universella distribution av varor aldrig förbises. Därför får människorna, när de använder sig av dessa varor, inte betrakta de ting de till det yttre legitimt äger, som något som exklusivt är deras egna. I den meningen att dessa varor också skall komma andra till nytta, är de samtidigt gemensamma.
Resultatet av detta är, att staten måste respektera och försvara rätten till ägandeskap och förhindra att orättvisa begås mot detta. Detta sker samtidigt som den behöver egendom för att fullfölja sin sociala funktion.
Respekt för vars och ens ägande utesluter inte det legitima i offentligt ägande av vissa produktionsmedel. Positionen med strikt ägande av vissa produktionsmedel är felaktig, om man håller fast vid, att det skulle vara en obestridd dogm i det ekonomiska livet att man privat får äga produktionsmedel. Den grundläggande princip, som styr detta ämne, kan summeras på följande sätt:
a) Regeringen eller offentlig korporation är underordnad privata organisationer.
b) OffentligT ägande är berättigat, när egendomen i fråga är förenad med så stor makt, att detta i privata händer skulle utgöra ett hot för det allmännas bästa. Eftersom sådana förpliktelser hos offentliga företag tenderar att öka, är det normalt att omfattningen på det offentliga ägandet utökas. Men principen om underordning måste alltid iakttagas, så att inte det offentliga ägandet utsträcks utöver sådant som är sanna och manifesterade behov för det allmännas bästa till sådan punkt att privat ägande förminskas eller upphävs.
Om vi med socialisering avser det aktiva deltagandet i att leda alla som utgör en del av den offentliga eller privata korporationen, är detta säkerligen önskvärt. Därför är förslag till gemensamt ägande av arbetsplatsen, att dela vinsten, att ha aktier bland arbetarna och liknande drag, lovvärda. Denna typ av socialisering åstadkoms inte genom fullständigt uteslutande av privat ägande av produktionsmedlen, eftersom den enkla omvandlingen av dessa medel från privata till offentliga skulle endast orsaka att de fick monopolistisk administration och en disposition att byta ägare. Socialism är inte samma sak som expropriation eller nationalism. Den är helt enkelt ett praktiserande av principen om arbetets företrädelserätt.
Beträffande socialisering i betydelsen nationalism se avdelning 27.
Principen måste betraktas på flera nivåer. Universellt sett ger arbetet medel till livsuppehället för hela människosläktet. I nationens liv förser det resurser till dem som bygger upp den politiska gemenskapen på de mest elementära nivåerna, det ger medel till familjens och individens uppehälle. Detta innebär, att resultatet av det man får i hela den produktiva processen måste utsträckas till alla människor, till dem som inte betraktas som produktiva likaväl som till dem som aktivt arbetar tack vare ett korrekt distributions- system. Denna distribution av varor sker vanligen genom två kompletterande system: lön och olika sociala förmåner. Bland dessa finns först och främst en rättvis uppskattning av utfört arbete, något som är det mest betydelsefulla, eftersom det är ett specifikt medel att distribuera varor.
Arbete är inte endast en del av merkantilism, något som skall underordnas lagen om tillgång och efterfrågan, som liberalismen brukade hävda. Inte heller är det enda källan till ekonomiskt värde, vilket marxismen framhöll. Följaktligen är den rätta fördelningen av ett företags vinster mellan kapital och arbete av principiell betydelse. Lönegraden måste därför fixeras i relation till ett till ett företags tillstånd. Å andra sidan måste lönen, eftersom arbetet är det medel, varigenom personen försörjer sig själv och de som är beroende av honom, ta hänsyn till såväl den anställda personalens behov som deras familjers.
Slutligen måste lönegraderna återspegla det ekonomiska livet i det politiska samhället, ty detta har en viktig betydelse för det allmännas bästa. Principen förhindrar privilegierade grupper och överdriven ersättning för uppgifter av föga betydelse. En ansträngning måste göras att anställa så många som möjligt och att upprätthålla en fördelaktig balans mellan löner och prisutveckling. Denna dimension för det allmännas bästa måste betraktas inte endast inom ett givet land utan också internationellt. Beloppet på vars och ens lön måste också ses i relation till arbetarens bidrag till företaget och hans personliga produktivitet.
Ett företags ekonomiska ställning kan ofta förhindra att man ger utbetalning av lön, som är tillfredsställande att möta den livsnivå på vilken den anställde och hans familj är berättigad med hänsyn till det bidrag hans arbete utgör för hela samhället. Då detta inträffar, måste lönen kompletteras med olika social förmåner, som tjänar som alternativa medel att ge förmåner. I detta avseende är det grundläggande kriteriet att tillfredsställa de fundamentala rättigheter, som tidigare antytts, i förhållande till totala summan av de varor som produceras inom det politiska samhället, och så långt det är möjligt inom det internationella samhället.
Katolska Kyrkans socialläraMer om den Katolska kyrkans dokument