Katolska Kyrkan i Sverige

Franciskus julkrubba

Den 25 december

Hur Franciskus, en Juldag, byggde upp en krubba

Av Thomas av Celano

"Franciskus absoluta ideal, hans mest brinnande önskan, hans orubbliga vilja varatt följa det heliga evangeliet till punkt och pricka, att under alla omständigheterfullkomligt rätta sig efter vår herre Jesu Kristi lära med nitälskan, flit, iver ochvärme samt att följa hans exempel. Han frammanade Jesu ord i en trägen meditation ochgenom djup kontemplation uppehöll han minnet av hans gärningar. Särskilt två temangrep honom så starkt att han knappast kunde tänka på något annat: ödmjukhetenuppenbarad i Inkarnationen och kärleken uppenbarad i Kristi lidande.

Det är därför som jag (Thomas de Celano) vördnadsfullt vill bevaraminnet av det som Franciskus gjorde en juldag tre år före sin död. I denna provinslevde en man som hette Johannes. Han åtnjöt ett mycket gott anseende och hans liv varännu bättre. Den salige Franciskus tyckte mycket om honom, eftersom han trots sinförnäma börd och sitt höga ämbete, inte fäste någon vikt vid blodets ädelhet utanönskade förvärva själens ädelhet. Ett par veckor före Jul lät Franciskus kallahonom till sig som han ofta gjorde. “Om du inte har något emot det”, sa' han till honom, “så låt oss fira Herrens kommande fest i Greccio; börja redan nu och förbered allt enligt de anvisningar jag ska ge dig. Jag vill faktiskt uppväcka minnet av Barnet som föddes i Betlehem och av allt det han måste gå igenom alltifrån barndomen;jag vill se honom, med mina kroppsliga ögon, sådan han var, lagd i en krubba och sovandei höet mellan en oxe och en åsna.” Den trogne vännen begav sig omedelbart till byni fråga och förberedde skyndsamt det som helgonet hade bett om.

Glädjens dag var inne, jubelns tid började. Bröder från flera närbelägna klosterhade inbjudits. Traktens invånare, män och kvinnor, i feststämning, tillverkade efterförmåga facklor och vaxljus för att natten skulle lysa, denna natt under vilken denstrålande Stjärnan gick upp, den Stjärna som skulle sprida sitt ljus genom alla sekler.När helgonet kom gladde han sig åt att se att allt var klart. Man hade burit fram enkrubba och hö, man hade lett fram en åsna och en oxe. Här hölls enkelheten verkligen iära, det var fattigdomens triumf, den bästa lektionen i ödmjukhet; Greccio hade blivitett nytt Betlehem. Natten var lika lysande som dagen och ljuvlig både för människor ochdjur. Människorna skyndade till, att få återuppleva mysteriet förnyade deras glädje.Skogarna genljöd av sånger och bergen återkastade de glada ekon. Bröderna sjöngHerrens lov och hela natten förflöt i glädje. Helgonet tillbringade kvällen ståendeframför krubban, förkrossad av medlidande, fylld av outsäglig glädje. Till slutfirades mässan med krubban som altare och prästen som celebrerade kände en vördnad somaldrig förr.

Franciskus klädde på sig dalmatikan, ty han var diakon, och sjöng Evangeliet medvälljudande röst. Hans röst, vibrerande och mild, klar och välklingande fyllde denärvarande med den största glädjen. Sedan predikade han för folket och fann ord likaljuva som honung för att tala om den fattige konungens födelse och om den lilla stadenBetlehem. När han talade om Kristus Jesus kallade han honom med mycken kärlek“barnet från Betlehem” och han ropade ut detta Betlehem som förlängdes såatt det liknade ett lamms bräkande; han lät hela sin röst, hela sin kärlek passera genom munnen. När han uttalade orden “Jesus” eller “barnet frånBetlehem”, kunde man tro att han förde tungan över läpparna som för att njuta avdessa ords sötma.

Bland alla de överflödande nådebevis som Herren givit på denna plats kan man räknaden beundransvärda syn som en rättskaffens man fick njuta av. Han fick i krubban se ettlitet orörligt barn som tycktes väckas upp av helgonet när denne närmade sig. Dennasyn kom verkligen i rätt tid, ty Jesusbarnet sov bokstavligen i glömskans djup i mångahjärtan ända till den dag då hans tjänare Franciskus väckte till liv åminnelsen avhonom och det ristades in på ett outplånligt sätt i allas minnen. Efter nattenshögtidligheter gick var och en hem fylld av glädje.

Man behöll hö från krubban “så att Jahvé skulle kunna botaboskap, så stor är hans barmhärtighet”! Faktiskt, många djur i trakten somdrabbats av olika sjukdomar blev botade när de åt av detta hö. Ännu märkligare,kvinnor som hade en mycket svår och smärtsam förlossning, fick en lyckosam nedkomstefter att ha tagit några strån av höet. På samma sätt fick många män och kvinnorhälsan åter.

Krubban har blivit ett tempel konsakrerat åt Herren; där själva krubban fanns har manbyggt ett altare till salige Fader Franciskus' ära, så att där förr djuren åt sinföda som var hö, människorna nu, till sin själs och sin kropps hälsa, äter köttetfrån Lammet utan fläck, vår Herre Jesus Kristus, som, i sin oerhörda och outsägligakärlek, gav sig själv åt oss, han som lever och råder i evig ära med Fadern och denHelige Ande i evigheters evigheter. Amen. Halleluja, Halleluja!"

(Ur Thomas av Celano, Vita prima)

Julkrubbans historia och innebörd

Överallt i världen, där de kristna firar Guds människoblivande, finner man julkrubban. Som bildlig framställning åskådliggör den Jesu födelse i Betlehem.

Utgångspunkt för seden förmodar historikerna vara de i Rom förvarade krubbrelikerna, framför vilka påvarna tidigare firade den nattliga julnattsgudstjänsten. I strid med tidigare förmodanden är den helige Franciskus av Assisi inte alls upphovsman till julkrubban. Hans firande år 1223 i Greccio ägde rum i ett verkligt stall med oxe och åsna och en krubba fylld med halm, dock utan den heliga familjen.

Barocken var julkrubbornas stora blomstringstid. Jesuiterna ville efter reformationen åter åskådliggöra tron. Därför krävde t.ex. ordensgrundaren Ignatius av Loyola: "Den troende måste kunna föreställa sig, hur Goliats rustning klirrar, när jätten, träffad av Davids sten, störtar till marken". På grund av denna uppfattning byggde jesuiterna mäktiga och värdefulla krubbor. Gnistan spreds över till städerna och slutligen ville varje församling ha en egen krubba. Vid början av 1800-talet kom det i sekulariseringens spår på många håll ett förbud mot krubbor. Dock ledde det endast till, att krubborna fick stärkt inflytande i borgar- och bondehem.

Mångfalden av julkrubborna är nästan utan några gränser. Varje krubbtillverkare framställer skeendet på sådant sätt, att Betlehem finns framför den egna dörren. Herdarna i krubborna i Bayern bär de sedvanliga dräkterna från sin trakt. I Japan är det "samurais" i stället för kungarna, som lämnar fram gåvorna. Hos eskimåerna ligger Jesusbarnet på en släde, och i Afrika är Jesusbarnet svart. Colombianerna vill ha det mångfärgat.

Även i Europa finns en sann mångfald blad krubborna. De som bor i Andalusien flätar en gräskrubba av palmvippor. Till figurerna används hampa. Hos krubborna i Neapel är stallet och omgivande byggnader i ruiner. Krubbsnidarna i det franska Provence använder bark från träden och torvbalar. På Korsika ligger krubban i torkade havsalger. Från Thüringen härstammar en krubba i glas.

Översättning till svenska
från http://kath.web.de/lexikon
av Gunilla Gren

Lite om svenska förhållanden.

Kring 1870 finner vi en av de första julkrubborna i Sverige, i ett högborgligt hem i Göteborg. Från kyrkligt håll fanns det en motstånd mot denna sed, som ansågs vara katolsk. Men 1906 möter vi första gången en julkrubba i svensk kyrklig miljö. I församlingssalen på Ersta diakonissanstalt byggde man en rikt dekorerad julkrubba. Denna julkrubba blev sedan förebilden för många andra. 1929 ställdes den första krubban upp i S:t Petri kyrka i Malmö, och numera har nästan alla kyrkor en julkrubba. Även i många svenska hem har julkrubban sin givna plats under Julen.

Källa KatolikNu.se